Det är galet, komplett galet att jag den 10:e varje månad räknar till ännu en månad du varit borta från oss. Tre månader är tre för mycket. Att det ska vara så sjukt svårt att ta in det, jag vill ju kunna ringa dig, träffa dig, sjunga med dig. Precis som förut!
Jag börjar ta in mer och mer att det är så här nu. Även om jag inte vill. Jag kommer fortfarande på mig själv att se någon på stan och tro att det är du. Ibland blir saknaden bara för mycket.

Jaha, nu har jag bara en vecka kvar av min ledighet! Sedan börjar allvaret och mitt nya liv som student på universitetet. Är rätt nervös men ändå förväntansfull. Tror att det kommer bli jättekul! Ska bli så skönt att få in rutiner och få göra något istället för att bara sitta hemma och rulla tummarna.

Imorgon blir det arbetsförmedlingen/försäkringskassan för att reda ut något som blev lite knasigt, och sedan ringa SJ för att se hur mycket det kommer gå på att pendla varje månad. Efter det blir det nog bara lugnt.