Just nu så känns det som att dagen bara kan ta slut. Ingenting är på min sida idag! Eller kanske lite. Det är inte alltid man får höra att man är en "superwoman", som chefen så snällt kallade mig idag, det är bara på att hoppas att beskedet jag får i morgon är positivt, men eftersom han sade att jag skulle bli glad så är det väl så. Förmodligen.

__________________________________________________________________

Det började gå utför efter lunch. Jag var trött, och jag tänkte mycket. När jag slutade så skulle jag handla fil och bröd som jag lovat mamma. Hade jättebråttom och sprang rätt in i en hylla, slog i handen. Kände inte så ´mycket då, men nu kan jag inte böja på fingrarna, så jag hoppas verkligen att ingenting är brutet/spricka.

Så kom de förbaskade tårarna! Har gråtit av och till i flera timmar nu, och jag börjar fundera på hur mycket tårar som får plats i en människas kropp. Det är jobbigt, riktigt jobbigt just nu. Det är tredje året i rad som någon jag känner dör vid denna tidpunkten på året. Detta året är nog värst, eftersom jag kände honom mer än vad jag kände de andra (dvs morfar och gammelmorfar), och det är sant. Och det är jobbigt. Det är också jobbigt att tänka på hur jobbigt alla andra har det, om jag har det såhär jobbigt. Och jag kan inte sluta tänka på det. Det är så hemskt. Det är bara en månad sedan som vi var utomlands allihopa tillsammans. Och det är en vecka sedan som Han satt i köket hos älskling och var precis som vanligt. Det känns overkligt, riktigt overkligt. Det gick för fort!

Nu kan jag inte skriva mer, för jag ser inte för alla tårarna. Jag kanske skriver till helgen, om jag orkar.

Kram på er alla!
<3