Det spökar hemma! Och jag är så rädd, jag var så rädd, inatt. Jag tror på spöken, det gör jag, men jag vill inte se, inte känna, inte uppleva, jag är för känslig.

Inatt dock, så tror jag att det var någon som var på nedervåningen, där jag sover för tillfället medans mitt rum renoveras. Och jag trodde aldrig att natten skulle ta slut, jag var så jäkla rädd! Chrille sov hemma också så jag var helt själv nere.
_

Det började redan på kvällen igår, jag satt på huk vid min byrå i mammas rum och skulle kolla efter en tröja att ha på mig i skolan idag. Bakom mig hade jag en garderob med magnetfäste, för att den inte ska åka upp, och i där förvarar vi sängkläder och gardiner och sådant. Helt plötsligt känner jag garderobsdörren slå i min rygg, den hade åkt upp. Jag tänkte för mig själv att det var väl så fullt med sängkläder i garderoben så att dörren inte gick igen ordentligt. Men när jag reste på mig och skulle stänga dörren så såg jag att det var lite sängkläder, eller normalt, inte alls överfullt. Så jag stängde dörren och den klickade igen som den skulle, och öppnades inte igen.

Men jag tänkte inte mer på det utan tog med mig tröjan och gick och borstade tänderna, sedan gick jag ner och bäddade på sängen, och lade mig. Theodor (kattungen) låg bredvid mig och sov. TV:n knäppte lite så som elektriska saker gör ibland. Och så, just när jag skulle till att somna, så hör jag hur det liksom knarrar i skinsoffan. Jag tänkte att nu är någon av hundarna i soffan och ska sova, och kollade upp för att se vilken det var. Ingen där. Hundarna var uppe i mammas och Anders sovrum och sov. Tänkte att det kanske bara var inbillning och skulle sova igen, men då knarrade det igen, precis som om det var någon som satt där, och liksom bytte ställning. Nu började jag bli riktigt rädd och tände fönsterlamporna både i rummet jag sov i ("finrummet som vi kallar det") och i vardagsrummet. Skyndar mig även upp och tänder taklamporna i båda rummen. Tar fram min bok och började läsa då jag helt plötsligt var jättepigg. Efter en stund så känner jag dock att jag börjar bli trött, så jag släcker taklamporna och läser några sidor till i ljuset från fönsterlamporna, för att komma till en bra sida att sluta på. Just när jag är klar så hör jag att det knarrar igen. Och ingen där. Det värsta är att jag har aldrig hört det förut, och då har jag sovit nere i snart ett år. Inte förrän nu har jag varit med om detta knarrande. Nu blev jag klarvaken igen och hjärtat dunkade på som bara den. Jag skyndade mig att tända taklamporna och lägger mig och läser. Theodor sover fortfarande.

Då kommer Molly, våran yngsta hund ner och ska gå och lägga sig i soffan, som vanligt, men hon stannar upp när hon ska till att krypa upp, står blickstilla en stund, och går sedan istället in i köket. Hör inte ett ljud, och sedan hör jag hur hon går till hallen och upp för trappan igen. Nu var jag nästan gråtfärdig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Började viska smått och tyst att jag ville bli lämnad ifred, att jag ville sova, och att jag var rädd. Mest för att lugna mig själv tror jag.

Iallafall, klockan var kanske runt två och jag låg och läste, för att fördriva tiden. Lampor och TV:n knäppte och då och då så knarrade det i soffan. Hjärtat dunkade fortfarande på som bara attans.
Tiden rann iväg tillslut, fast det kändes som evigheter, och jag tror att klockan var runt 4 då Ronja, den äldsta hunden kom ner. Hon nosade lite på soffan, och kröp sedan upp och lade sig, fast på andra sidan mot vad knarrandet var, dock så hade det slutat. Efter en stund så flyttade hon sig dit där jag hört knarrandet och suckade lite, kollade på mig, och blundade sedan. Då kände jag att nu är det lugnt, nu är det borta, och jag kunde äntligen somna.

Så jag sov i två timmar, tills klockan var 6, då gick jag upp, kände mig pigg och kunde inte ligga ner längre. På bussen somnade jag dock av trötthet, och jag känner mig rätt slut, så jag ska sova alldeles snart.

Jag sitter och funderar över att om det nu spökar, så vem är det? På något sätt så känns det som att det är någon som inte vill något illa, utan bara vill vaka över mig. Men samtidigt så vet jag inte. Men våran lampa i hallen ovanför trappan uppför sig konstigt ibland, den liksom lyser upp sig jättestarkt, och sedan lyser den jättesvagt, och så håller den på så. Men bara när jag är själv, sist var för några veckor sedan, när Chrille var inne på toaletten och jag skulle ha kläder från min andra byrå som står i hallen.
Och det har hänt två gånger nu, att när jag och chrille kollar på film på projektorn hemma hos honom, så har golvlampan som står bakom soffan gjort precis samma sak som lampan i hallen på övervåningen hemma hos mig. Senast var nu för kanske en kvart sedan, då vi kollade på Batman. Så på något sätt så känns det som att det är någon som följer efter mig, även om jag inte riktigt vet om jag vill det. Jag tror på spöken, absolut, men jag vet inte om jag kan klara av att se något, jag klarar knappt av tanken av att känna av något, och jag är så rädd, jag är så känslig. Men jag vet inte.
Kanske är det morfar, som jag aldrig lärde känna ordentligt som gick bort bara en kort stund efter att vi fått kontakt efter alla år, som är hemma hos oss. Kanske är det gammelmorfar Pelle, som försvann så plötsligt nu i våras, som jag tyckte så mycket om. Jag var hans filmstjärna, det kallade han alltid mig. Kanske håller han ett öga på mig för att se att jag har det bra? Jag vet inte, det kan vara någon helt annan, det kanske är någon jag inte känner, jag vet inte, för jag har inte sett, bara kännt, och jag måste säga det, att det räcker så. Jag klarar inte mer, jag är inte så stark.
Men jag vet att det är något, och jag kommer inte att vilja sova själv hemma ett bra tag framöver, det är så ett som är sälert. Det var den längsta natten i mitt liv, och jag vill inte uppleva det igen, jag mådde dåligt då, men jag mår bra nu. Det känns bra på ett sätt, även om jag inte vill uppleva det igen.
_

Nu är jag hemma hos chrille, och jag ska sova där inatt. Det känns skönt. På onsdag så ska han med hem och vara barnvakt, och det är jag glad för, hade inte klarat av det själv. Imorgon vet jag inte hur det blir, men det får tiden utvisa. Nu måste jag sova.